Transalpina – Kungens väg

Fängslande introduktion och universellt värde

I hjärtat av de södra Karpaterna, där Parângbergen reser sig ståtligt mot himlen, utspelar sig ett av sydöstra Europas mest imponerande vägbyggnadsverk: Transalpina, riksväg DN 67C. Denna väg, även känd som "Kungens väg", är inte bara Rumäniens högst belägna trafikled, som når den svindlande höjden 2 145 meter vid Urdelepasset, utan också ett monument över det europeiska kulturarvet, ett band som knyter samman tusenåriga civilisationer i ett enda asfaltband som slingrar sig längs bergskammen.

År 2026 befäster Transalpina sin status som en europeisk elitdestination och intar femte plats i en prestigefylld ranking utförd av företaget Avis och presenterad av Euronews Travel, som analyserade Europas mest slingrande och pittoreska vägar. Med en poäng på 73 av 100 möjliga poäng överträffar den rumänska vägen berömda rutter i Schweiz, Frankrike och Österrike, och placerar sig vid sidan av det legendariska Stelvio-passet i Italien (förstaplatsen, med 2 757 meters höjd och 685 kurvor), det spektakulära Furka-passet i Schweiz (berömt för sitt framträdande i James Bond-filmen "Goldfinger"), Grossglockner High Alpine Road i Österrike och Trollstigen i Norge. Detta internationella erkännande placerar Transalpina bland kontinentens stora alpina vägar, vid sidan av de passager som gjort historia sedan romartiden.

Med en längd på 148 kilometer korsar Transalpina fyra län – Gorj, Vâlcea, Sibiu och Alba – och förbinder två historiskt distinkta världar: Oltenien, med sina tusenåriga vallatraditioner, och Transsylvanien, med sitt komplexa kulturarv, påverkat av århundraden av rumänsk-ungersk-saxisisk samexistens. På en sträcka av cirka 20 kilometer, i länen Gorj och Vâlcea, antar vägen karaktären av en verklig "bergskammsväg", som passerar bara några meter från de ståtliga topparna Dengheru (2 084 m), Păpușa (2 136 m), Urdele (2 228 m), Iezer (2 157 m) och Muntinu (2 062 m), och erbjuder utsikter som tar andan ur en och en unik känsla av att köra "med huvudet i molnen".

Historiska rötter och stora europeiska kopplingar

Transalpinas historia är djupt rotad i de stora strömningarna i europeisk historia, med början i den romerska antiken och fortsättning genom moderna epoker med habsburgska, tyska och kungligt-monarkiska influenser. Början av denna väg går förlorad i tidens dimma, men historiska dokument vittnar om att rutten motsvarar den så kallade "Strategiska romerska korridoren IV", byggd av de romerska legionerna under de dakiska krigen (101–106 e.Kr.) under kejsar Trajanus. Denna väg utgjorde en del av det omfattande nätverket av romerska militärvägar kända som Via Militaris, som förband de kejserliga provinserna och möjliggjorde snabb förflyttning av trupper och kommunikationer mellan Rom och imperiets gränser. De romerska legionerna, på sin väg mot erövringen av Sarmizegetusa Regia, huvudstaden i Decebalus dakiska kungarike, öppnade vägar genom Karpaternas skogar, och Transalpina representerar, enligt historiker, en av Europas äldsta strategiska rutter, med en ålder på över 1 900 år.

Efter Romarrikets fall fortsatte rutten att användas och omvandlades till en transhumansstig, känd i folkmun som "Djävulsstigen". Herdearna från Mărginimea Sibiului, med sina fårflockar, korsade bergen på denna smala och farliga väg för att nå betesmarkerna i Valakiet, och bevarade därmed en tusenårig tradition av säsongsmigration som påminner om de pastorala rutterna i de schweiziska Alperna eller Pyreneerna.

Ett nytt kapitel i denna vägs historia öppnas på 1700-talet, när Oltenien kom under habsburgskt välde, efter freden i Passarowitz (1718). I sitt grundläggande verk "Olteniens historia under österrikarna (1718–1739)" visar historikern Constantin C. Giurescu att redan år 1731 föreslog de österrikiska myndigheterna byggandet av en transkarpatisk väg på den gamla transhumansvägens rutt som förband Transsylvanien med Oltenien. Överstelöjtnant I.C. Weiss, utsänd för att kartlägga provinsen, upprättade planer för befästningar och strategiska vägar, och 1731 lämnade han in till Sibiu detaljerade rapporter om byggandet av en väg tillgänglig för vagnar och tunga laster mellan de två provinserna. Detta habsburgska initiativ speglade Österrikiska imperiets expansionistiska politik, som sökte integrera de erövrade territorierna i sitt ekonomiska och militära nätverk, på samma sätt som Romarriket hade byggt sina vägar eller som Napoleon skulle komma att förverkliga de stora kejserliga franska vägarna på 1800-talet.

Men den habsburgska drömmen om en modern transkarpatisk väg förverkligades inte under denna period, och Oltenien återvände under osmanskt välde 1739, efter freden i Belgrad. Först under mellankrigstiden, när Storrumänien konsoliderades som en enad nationalstat, skulle Transalpina uppleva sin magnifika renässans. Med lärdomarna från första världskriget i åtanke önskade kung Carol II av Rumänien att ha till sitt förfogande en strategisk väg, för hästdragen bergsartilleri, som kunde trafikeras av trupper som rörde sig mellan Valakiet och Transsylvanien. För att fastställa vägens rutt reste premiärminister Gheorghe Tătărescu personligen upp på berget från Novaci till Lotru, åtföljd av 20 ryttare från Novaci, ledda av läraren Ion D. Giurgiulan, och markerade därmed början på en ny epok för denna rutt.

De av kungen beslutade renoveringsarbetena ägde rum under perioden 1934–1939, i ett spänt geopolitiskt sammanhang, när Europa rörde sig mot andra världskriget. Vid vägens invigning år 1939 deltog själva kung Carol II, åtföljd av den blivande kungen Mikael I, samt premiärminister Gheorghe Tătărescu och hans hustru Arethia. Dessa reste hela vägens sträckning ombord på ett terrängfordon, med kung Carol II själv vid ratten, i en symbolisk gest som markerade projektets strategiska och nationella betydelse. Efter invigningen blev vägen känd som "Kungens väg" eller "Kungavägen", en benämning som definitivt ersatte den gamla "Djävulsstigen" och som medvetet anspelade på traditionen av de stora europeiska kungavägarna, från de franska kungarnas till de österrikiska kejsarnas.

Paradoxalt nog är Transalpinas historia också präglad av tysk militär närvaro. Såväl under första världskriget som under andra världskriget – först den tyska kejsarrikets armé, sedan Wehrmacht – rehabiliterade och belade den tyska armén denna väg av militära strategiska skäl. Under andra världskriget, när Rumänien var allierat med Nazityskland, använde tyska militäringenjörer denna tillfartsväg för transport av trupper och krigsmateriel mellan fronterna i öst och sydöstra Europa. Denna koppling till den tyska militära ingenjörstraditionen – berömd för vägbyggen under extrema förhållanden, från Autobahnen till de alpina vägarna i Bayern och Österrike – gav Transalpina en robust teknisk karaktär, hållbar över tid, som möjliggjorde dess överlevnad fram till våra dagar.

Arkitektoniskt mästerverk och konstnärligt arv

Transalpina representerar ett verkligt mästerverk av bergsvägsbyggnad, en imponerande dialog mellan människa och natur som utspelar sig på över 2 000 meters höjd. På sina 148 kilometer stiger och sjunker vägen genom landskap av sällsynt vildmark, korsar fyra län och erbjuder utsikter som konkurrerar med de mest spektakulära alpina vägarna i Centraleuropa. Den mest imponerande sträckan sträcker sig mellan skidorten Rânca och Obârșia Lotrului, på cirka 20 kilometer, där vägen antar karaktären av en "bergskammsväg", som rullar på nära håll från de ståtliga topparna i Parângbergen.

Urdelepasset, på 2 145 meters höjd, representerar hela rutten och hela den karpatiska bergskedjans högsta punkt för vägtrafik. Härifrån öppnar sig panoramat åt alla fyra håll, omfattande alpina bergskammar, djupa dalar och platåer inlindade i dimma eller strålande i solen. På klara dagar kan man skönja Retezatbergen i väst, Făgărașbergen i öst och hela Transsylvaniens fördjupning ända till de östra Karpaterna. Denna strategiska position gjorde Urdelepasset, under århundradena, till en vital övergångspunkt mellan landets två delar, en "mötesplats" mellan kulturer och civilisationer.

Längs rutten samlar Transalpina ett naturvärde av exceptionell kvalitet, inramat i flera Natura 2000-skyddade områden. Gâlcescu-sjön, belägen på 1 950 meters höjd, är det största glaciärsjöarna i Gorj-området, med en längd på 230 meter, en bredd på 165 meter och ett maximalt djup på 10 meter. Denna sjö, förklarad som naturmonument och införlivad i en geologisk, floristisk och landskapsmässig naturreservat redan 1932, representerar en relik från den kvartära istiden, ett tyst vittne till den senaste stora nedisningen som täckte Karpaterna. Bara tio minuters promenad från Obârșia Lotrului-hyddan ligger den spektakulära Djävulsfallet, ett 12 meter högt vattenfall som fått sitt namn från gamla lokala legender. Längre bort kompletterar Iezer-sjön, belägen på 1 900 meters höjd nära Gilort-floden källor, denna sagolika landskap och erbjuder en idyllisk miljö för vandring och kontemplation.

På vägens norra sida, i närheten av Oașa-sjön, utbreder sig ett landskap av en förförande skönhet, odödliggjort i den rumänska litteraturen av den store författaren Mihail Sadoveanu. Här, i Frumoasa-dalen, i Șureanu-bergen, ligger Sadoveanus före detta jakthydda, byggd 1927, där han drog sig tillbaka för att skriva och jaga, långt från huvudstadens hektik. Platsen, som Sadoveanu kallade "Paradiset i Frumoasa-dalen" eller "Paradiset vid Lilla Oașa", inspirerade verk som "Frumoasa-dalen" (1938) och "Berättelserna från Bradu' Strâmb" (1941), böcker som gjorde dessa trakter kända i hela världen för sin skönhet. I dag ligger såväl Sadoveanus hydda som den gamla Oașa-hyddan och det berömda krokiga granen under Oașa-dammens vatten, en konstgjord sjö av särskild skönhet, med klara vatten där himlen speglar sig.

Vägens modernisering, påbörjad 2009 och delvis avslutad, representerade en avsevärd finansiell och teknisk insats, där den utlysta investeringen uppgick till 1,3 miljarder lei. Men Transalpina förblir en "väg under arbete" i juridisk mening, med trafikrestriktioner och brister vad gäller säkerhetselement på vissa sträckor, särskilt mellan Obârșia Lotrului och Oașa-dammen. Denna paradoxala status – som modern väg, men fortfarande under byggnation – speglar de administrativa och finansiella svårigheterna i ett ambitiöst projekt i ett Natura 2000-skyddat område, där europeisk lagstiftning kräver rigorösa miljökonsekvensstudier, studier som i Transalpinas fall initialt utelämnades, vilket genererade en miljöskandal på europeisk nivå.

Legender, personligheter och vändpunkter

Transalpina är höljd i legender och berättelser som ger den en aura av mystik och fascination. Den äldsta av dessa är "Djävulsstigen", ett namn som framkallar faran och vildheten i rutten under tider då den inte var mer än en smal stig, trampad av fårs hovar och herdars kängor. Man säger att namnet kommer av att vinden ven genom klipporna på ett skrämmande sätt under mörka nätter, eller att herdarna, när de passerade här med sina flockar, mötte vilda djur som vargar och björnar, vilket gav upphov till berättelser om onda andar som lurade i natten.

En annan lokal legend, överförd från generation till generation, hävdar att i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet deltog varje familj i byarna längs rutten i byggandet av en del av vägen, beroende på sina fysiska och ekonomiska möjligheter. På så sätt skulle vägen ha byggts "med människors händer", varje hushåll bidrog med arbete och material, ett tidigt exempel på kommunal solidaritet som påminner om traditionerna av kollektivt byggande i de schweiziska eller bayerska alpbyarna.

Personligheten närmast förknippad med Transalpina förblir kung Carol II, den som invigde "Kungens väg" 1939. Kungen, passionerad av bilism och teknisk utveckling, önskade att denna väg inte bara skulle vara en militär kommunikationsled, utan också en symbol för Rumäniens modernisering, för landets förmåga att genomföra stora infrastrukturprojekt jämförbara med de västerländska ländernas. På invigningsdagen reste den kungliga kortegen, ledd av Carol II själv vid ratten, hela sträckan från Novaci till Săliște, en resa på åtta timmar som i dagens läge tar cirka tre timmar. Närvaron av den unge prins Mikael, den blivande kung Mikael I, vid sidan av sin far, markerade ett ögonblick av dynastisk kontinuitet och hopp om landets framtid, under en period då krigets moln redan samlades vid Europas horisont.

En annan emblematisk figur är premiärminister Gheorghe Tătărescu, den som i egenskap av regeringschef personligen koordinerade terrängrekognoseringen och invigde byggnadsarbetena på Novaci-platån. Tillsammans med honom öppnade läraren Ion D. Giurgiulan och de 20 ryttarna från Novaci vägen för de arbetare som skulle omvandla stigen till en kunglig väg. Dessa människor, till största delen anonyma, representerar pionjärernas anda, de som axlade bördan att bygga ett verk som skulle bestå i århundraden.

Man kan inte heller förbise den litterära personligheten Mihail Sadoveanu, den store rumänske författaren som fann inspiration i Transalpinas landskap för några av den rumänska litteraturens vackraste sidor. Hans hydda vid Oașa, byggd 1927 på mark som erbjöds av hans vän Ionel Pop, var vittne till tysta kvällar av skapande, men också till ögonblick av tillflykt under de allierades bombningar av Bukarest sommaren 1944. Sadoveanu beskrev dessa platser som "vildmarkens rike, så långt bergen och klipporna sträcker sig", och hans verk bidrog avgörande till att främja dessa trakter som turistdestinationer av universellt värde.

En dramatisk vändpunkt i Transalpinas nutida historia är den miljöskandal som åtföljde moderniseringsarbetena som påbörjades 2009. Den nationella miljöskyddsmyndigheten (ANPM) bekräftade att arbetena hade genomförts i avsaknad av ett miljötillstånd, ansökan hade avslagits i oktober 2011, eftersom arbetena redan hade utförts till över 80 procent. Enligt europeisk lagstiftning, nämligen EU-rådets direktiv nr 85/337/EEG, kan ett miljötillstånd inte utfärdas retroaktivt, och för att erhålla ett sådant krävdes en miljökonsekvensstudie, en procedur som utelämnades innan arbetena påbörjades. Denna skandal satte fokus på spänningen mellan infrastrukturutveckling och skyddet av naturvärdet, en debatt som fortsätter att vara aktuell i hela Europa, från motorvägsprojekt genom Alperna till dem i Karpaterna.

Praktisk besöksguide och dagens turistupplevelse

För den samtida resenären som önskar uppleva Transalpinas magi år 2026 är det väsentligt att känna till trafikprogrammet och de restriktioner som pålagts av vägmyndigheterna. Eftersom det är en bergsväg på hög höjd är Transalpina stängd under vintern på den alpina sträckan, särskilt mellan skidorten Rânca och Obârșia Lotrului, en sträcka som förblir snötäckt över sex månader om året, i allmänhet från november till maj. Den officiella öppningen av trafiken varierar från år till år, beroende på väderförhållanden och snösmältning, och fastställs av en kommission från CNAIR efter utvärdering av vägens skick.

År 2026 återöppnades vägtrafiken på sträckan mellan Rânca (km 34+800) och Curpăt (km 79+200) officiellt fredagen den 29 maj 2026, från klockan 09:00, efter kontroller av en kommission bestående av representanter för CNAIR, DRDP Craiova och DRDP Cluj. Fram till den 30 juni 2026 är trafiken tillåten mellan klockan 09:00 och 20:00, och från den 1 juli till den 31 augusti förlängs programmet till mellan klockan 07:00 och 21:00. Från den 26 september reduceras programmet åter till intervallet 09:00–18:00. Den definitiva vinterstängningen äger vanligtvis rum i andra hälften av oktober, 2025 tillkännagavs den för den 20 oktober, men det exakta datumet för 2026 ska fastställas av myndigheterna beroende på vädret.

Trafikrestriktionerna är strikta och måste följas noggrant. På bergskammsträckan är den högsta tillåtna hastigheten bara 30 km/tim, och tillträde är förbjudet för motorfordon med en högsta tillåten totalvikt över 3,5 ton. Dessa åtgärder är nödvändiga för trafiksäkerheten på en smal väg, med branta serpentiner och varierande sikt på grund av den frekventa dimman på denna höjd. Vägens juridiska status förblir "väg under arbete", trafiken bedrivs på dagtid och på egen risk, med provisoriska vägmarkeringar på vissa sträckor.

Det klassiska itinerariet för en komplett korsning av Transalpina utgår från staden Novaci, Gorj län, ett historiskt centrum med traditioner kopplade till vallning och dakiska legender, beläget vid foten av Parângbergen. Härifrån stiger vägen mot skidorten Rânca, belägen på 1 600 meters höjd, Rumäniens högst belägna bergsstation, ett paradis för skidåkare på vintern och vandrare på sommaren. Rânca erbjuder många övernattningsalternativ, från moderna hotell till traditionella pensionat, och restauranger där man kan njuta av områdets specialiteter: bulz, mamaliga med ost och gräddfil, rökt korv och färsk forell.

Från Rânca fortsätter vägen norrut, stigande mot Urdelepasset, rutten högsta punkt på 2 145 meter. Här är ett stopp obligatoriskt för att beundra 360-graderspanoramat över de alpina bergskammarna. I närheten ligger Muntinu-platån, där lokala försäljares stånd erbjuder souvenirer, traditionella produkter och varma mellanmål. På väg ned mot Obârșia Lotrului passerar vägen förbi Gâlcescu-sjön, tillgänglig via en cirka två timmars vandring på röd bandmarkering, och förbi Djävulsfallet, beläget bara tio minuters promenad från Obârșia Lotrului-hyddan.

Vägen fortsätter norrut och passerar förbi Oașa-dammen och Oașa-sjön, en konstgjord sjö av särskild skönhet, omgiven av gran- och tallskogar, där himlen speglar sig och där man kan fiska eller göra båtutflykter. Här ligger också Mihail Sadoveanus före detta hydda, nu under sjöns vatten, men området bevarar ännu den litterära och andliga auran av den store författaren. Från Oașa-sjön sjunker vägen mot Sebeș-dalen, passerar genom orter med saxiska och rumänska traditioner, fram till staden Sebeș, Alba län, en av Transsylvaniens äldsta städer, med en imponerande medeltida borg och den evangeliska kyrkan, ett gotiskt arkitektoniskt monument.

För dem som önskar utforska omgivningarna erbjuder området många kompletterande sevärdheter: Kvinnogrottan och Polovragi-grottan, belägna i närheten av Novaci, med spektakulära karstformationer och legender om skatter gömda av hajduker; Oașa-klostret och Obârșia Lotrului-klostret, isolerade ortodoxa kultplatser i bergen, verkliga oaser av andlig ro; skidorten Transalpina och Șureanu, för vintersportentusiaster. Dessutom hålls varje år i september, på serpentinsträckan mellan Novaci och Rânca, det nationella mästerskapet i backtävling, etappen Rânca, ett evenemang som lockar bilentusiaster från hela landet och Europa.

Transalpina förblir därmed inte bara en väg, utan en komplett upplevelse, en resa genom tid och rum som förbinder den romerska antiken med det europeiska nuet, den vilda naturen med den mänskliga civilisationen, och Oltenien med Transsylvanien i ett enda bergs andetag. För den europeiske resenären som söker autenticitet, äventyr och oförstörd skönhet representerar Transalpina en oöverträffad destination, en plats där Europa ännu avslöjar sina mysterier och sin särpräglade prakt, över 2 000 meter över havet.