Turda Saltgruva

En Underjordisk Katedral i Europas Hjärta: Turda Saltgruva, Transsylvaniens Saltmästerverk

Djupt under den transylvanska jorden, 120 meter under staden Turda, sträcker sig ett av Europas mest imponerande mänskliga ingenjörsverk: Turda Saltgruva. Här, där människor i två årtusenden har huggit ut underjordiska katedraler av svindlande dimensioner i salt, speglas Europas historia i en saltkristall. Denna gruva är inte bara ett industriminne från det förflutna, utan en levande, unik plats i världen, där det romerska arvet, habsburgarnas dynastiska ambitioner, den centraleuropeiska gruvtraditionen och samtida turisminnovation möts i ett underjordiskt spektakel utan like. Rankad av Business Insider som världens vackraste underjordiska plats, inkluderad i Michelins gröna guide med två stjärnor – den enda saltgruvan i Rumänien med denna utmärkelse – och erkänd av CNN som världens nummer ett bland underjordiska attraktioner, representerar Turda Saltgruva en bro mellan Europas kejserliga förflutna och det europeiska kulturarvets framtid.

Forntida Rötter: Från Romerska Legioner till Europas Saltväg

Berättelsen om Turda Saltgruva börjar långt före det moderna Europas födelse, under en period då Romarriket sträckte sin dominans ända in i hjärtat av Dakien. Den antika staden Potaissa – det romerska namnet på dagens Turda – utgjorde en av de viktigaste strategiska punkterna i provinsen Dakien, och områdets saltresurser utvanns systematiskt redan från 100-talet e.Kr. Säkra arkeologiska bevis bekräftar saltutvinning vid Durgău-Turda från den förromerska perioden (50 f.Kr.–106 e.Kr.), och i och med Trajanus erövring av Dakien år 106 blev Potaissa ett vitalt centrum för den romerska administrationen. Det romerska kastellet Potaissa, byggt år 168 under kejsar Marcus Aurelius och säte för Legio V Macedonica, vaktade över saltutvinningarna, var det största militära kastellet i hela det romerska Dakien och ett av de bäst bevarade i Europa. Romarna utvann saltet i pyramidformade kammare 17–34 meter djupa, arbetade vid ytan i fyrkantiga gropar upp till 12–15 meter, varefter de övergav utgrävningarna, som förvandlades till saltiga sjöar.

Efter den aurelianska reträtten år 274 gick saltutvinningen in i en period av mysterium, tills år 1075, då den ungerska kansliet utfärdade det första kända dokumentet som nämner tullen för saltgruvorna i Turda (Torda) på en plats vid floden Arieș kallad Aranyos (Aureus på latin). Detta dokument markerar Transsylvaniens inträde i Ungerns kungadömes sfär, och saltet blev snabbt kungahusets näst största inkomstkälla, efter guld. År 1271 skänker den ungerska kungen kapitlet vid Transsylvaniens biskopsdöme "saltgruvorna vid Durgău-Turda", och under 1400–1700-talen, under ungerskt styre, öppnades vid Durgău fyra gotiska underjordiska gruvor: Katalin-gruvan, Horisont-gruvan (Durgăul Mare), Felső-Akna-gruvan (Stora Gruvan) och Josef-gruvan. Dessa utvinningar ingick i ett större europeiskt nätverk av salthandel, som band Transsylvanien till Centraleuropas stora handelsvägar. Saltet från Turda transporterades med oxdragna vagnar till lastkajen vid Mirăslău, där det lastades på flottar på floden Mureș mot Alba Iulia – en rutt som utgjorde en del av det vidsträckta systemet av "Saltvägarna" (Salt Roads), parallellt med Via Salaria i det romerska Italien, med Alte Salzstraße i norra Tyskland (som band Lüneburg med Lübeck och Hansan) och med saltvägarna i Frankrike och Polen. Således befinner sig Turda Saltgruva i kontinuiteten av en tusenårig europeisk tradition av utvinning och handel med "det vita guldet", som formade kontinentens ekonomier, städer och till och med nationella identiteter.

Habsburgarnas Era: Kejserlig Arkitektur Under Jorden

Vändpunkten i Turda Saltgruvas historia inträffar i slutet av 1600-talet, när habsburgarnas makt etablerades i Transsylvanien och radikalt förändrade saltutvinningen. De österrikiska kejsarna, medvetna om saltets strategiska värde – "salt kan lätt ersätta detta lands berömda guld", som en samtida skrev – tog över den direkta administrationen av gruvan och invigde en epok av teknisk utveckling utan motstycke. Från och med andra hälften av 1600-talet och fram till 1800-talet, under österrikiskt och sedan österrikiskt-ungerskt styre, öppnades fem nya underjordiska gruvor, var och en uppkallad efter en medlem av den kejserliga dynastin: Terezia-gruvan (grundad 1690, ursprungligen efter Sankta Teresa av Ávila, senare omdöpt till kejsarinnan Maria Teresias ära, 1717–1780), Anton-gruvan (efter Sankte Antonius av Padua), Cojocna-gruvan, Rudolf-gruvan (1864–1932, uppkallad efter kronprins Rudolf, son till kejsar Franz Joseph I) och Ghizela-gruvan (1857, uppkallad efter prinsessan Gisela, dotter till Franz Joseph).

Denna period markerar det teknologiska språnget mot modernitet. Mellan 1853 och 1870 grävdes Franz Josef-galleriet, en 917 meter lång tillfartstunnel (varav 526 meter i död bergart och 391 meter i saltmassivet), uppkallad efter kejsar Franz Joseph I (1830–1916), Transsylvaniens siste store furste. På galleriets vänstra vägg bevaras ett akrostikon inhugget under grävningen: "K. F. J. Fü. Sb." (König Franz Josef Fürst von Siebenbürgen – Kung Franz Josef, furste av Transsylvanien). Galleriet revolutionerade salttransporten, minskade kostnaderna och möjliggjorde effektivare utvinning av fyndigheterna. Terezia-gruvan, den första klockformade gruvan öppnad under österrikisk administration, följdes av Anton-gruvan och Cojocna-gruvan (båda klockformade), sedan av Rudolf- och Ghizela-gruvorna med modern trapetsprofil. Dessa ingenjörsverk hör hemma i den bredare europeiska industriella revolutionens sammanhang, jämförbara med dåtidens stora saltutvinningar: Wieliczka i Polen (i UNESCO:s världsarv sedan 1978), Hallstatt i Österrike (världens äldsta gruvby, UNESCO-världsarv), Berchtesgaden i Bayern eller Hallein i Salzburg.

År 1767 beskrev mineralogen och jesuiten Johann Fridvaldszky gruvorna i Turda som "värda den största beundran och nyfikenhet, så berömda att de nästan inte har någon like i hela österlandet". Han noterade att Övre Gruvan hade en diameter på 85 meter och en höjd på 104 meter, grävd av 87 salthuggare (fossores) hjälpta av 18 volontärer. Den josefinska kartan från perioden 1769–1773 – en del av Europas första systematiska militära topografiska uppmätning, utförd på order av kejsar Josef II – registrerar de fem aktiva gruvorna i Turda. Denna period utgör Turda Saltgruvas höjdpunkt som kejserligt företag, och gruvornas furstliga namn återspeglar de djupa dynastiska banden mellan Transsylvanien och maktcentrumet i Wien, under en epok då Habsburgmonarkin konsoliderade sin dominans över Central- och Sydösteuropa.

Ett fascinerande kapitel i denna period utgörs av familjen Fuggers engagemang, den mäktigaste bankdynastin i renässansens Europa, med säte i Augsburg. Habsburgarnas kung Ferdinand I beviljade familjen Fugger rättigheterna till saltgruvorna i Turda, och band därmed den transylvanska gruvan till det finansiella och kommersiella nätverk som kontrollerade den europeiska handeln med ädla metaller och varor. Detta samband illustrerar saltets strategiska roll i den tidigmoderna europeiska ekonomin, när kontrollen över saltgruvorna motsvarade politisk och finansiell makt.

Arkitektoniskt Mästerverk: Saltkatedraler och Unik Gruvteknik

Turda Saltgruva utgör ett veritabelt levande museum för europeisk gruvarkitektur och gruvteknik, som bevarar maskiner och strukturer unika på kontinenten på deras ursprungliga plats. Varje gruva har en distinkt arkitektonisk personlighet, som återspeglar utvecklingen av utvinningsteknikerna över århundradena.

Terezia-gruvan, den äldsta av de besöksbara, är en klockformad kammare av kolossala dimensioner: 90 meter hög, 87 meter i diameter vid basen och 112 meter djup från schaktöppningarna till härden. På den norra väggen breder en spektakulär saltkaskad ut sig, bildad genom avsättning av salt från den salta lösningen som sipprar från de övre gallerierna. I kammarens mitt sträcker sig en underjordisk sjö av övermättat saltvatten – med en salthalt åtta gånger högre än Adriatiska havet – upp till 6–8 meter djup, som täcker cirka 80% av härdens yta. I sjöns mitt kompletterar en ö bildad av restsalt avsatt efter 1880 (året då utvinningen i denna kammare upphörde) det surrealistiska landskapet. Saltstalaktiterna, vissa upp till 3 meter långa, och de kristallina efflorescenerna skapar ett landskap av särskild skönhet, ett "vitt helvete" som påminner om karstgrottor, men som helt och hållet är människohandens verk.

Rudolf-gruvan, öppnad 1864 och stängd 1932 (var den sista gruvan där salt utvanns i Turda), har en modern trapetsprofil: 80 meter lång, 50 meter bred och 42 meter djup. På dess väggar, vid vart och ett av de 13 "våningarna" eller utvinningsnivåerna, är åren markerade då varje nivå öppnades, vilket ger en visuell kronologi över det teknologiska framsteget. Här finns medeltida och moderna gruvmaskiner unika i Europa: hävstången (gepel), en rudimentär lyftmaskin för saltblock drivna av hästkraft, daterad från 1881 och ersatte en mindre installation från 1864 – den enda maskinen av detta slag bevarad på sin ursprungliga plats av alla saltgruvor i Rumänien och troligen i Europa. Likaså bevaras smidet och saltkvarnen, vittnen om den preindustriella tekniken. I Rudolf-gruvan finns också "De Rikas Trappa" (Kejsartrappan), en filigran trappa av granträ, den äldsta trästrukturen i gruvan, på vilken det sägs att självaste kejsar Franz Joseph ska ha gått ner; sedan dess fick ingen gruvarbetare använda den, utan den var reserverad för adeln – därav namnet.

Josef-gruvan (Joseph), öppnad omkring år 1740 och uppkallad efter kejsar Josef II (1741–1790), är en konisk klockformad kammare 112 meter djup och 67 meter i diameter vid basen. På grund av sin form och bristen på kommunikationer med andra större utvinningspunkter har denna kammare ett kraftigt eko, höga ljud återges upp till 20 gånger, därav namnet "Ekorummet". För närvarande kan Josef-gruvan beundras endast från balkongerna huggna i salt vid transportgalleriets nivå, under dem, på 80 meters djup.

Ghizela-gruvan, öppnad 1857 och avsedd att likna Rudolf-gruvan, förblev endast i förberedande arbetsskede. År 1992, i samband med återöppnandet av gruvan för behandling, utvidgades den åttakantiga salen och förvandlades till Behandlingsstationen, med nytta av det ideala salts mikroklimatet för speleoterapi. Denna gruvas underjordiska galleri utgör ett geologiskt reservat, med förbjuden tillgång för turister, belägen 15 meter ovanför Franz Josef-transportgalleriet.

Tekniken att öppna saltgruvor under medeltiden och den moderna eran var en konst i sig. Innan en ny gruva öppnades gjordes prospekteringsborrningar; om salt inte påträffades inom 36 meter gav man upp. Schakten grävdes med kvadratisk profil, varje sida 2,8 meter, ned till 4 meter under kontakten mellan död bergart och salt, varefter de vidgades gradvis. "Fundamentet" utfördes av timmerstockar infällda i salt, sedan förstärktes schaktet med en blandning av lera, agnar och fårull för täthet, följt av timmerstockar. Väggarna bekläddes med buffelhud för att förhindra direkt kontakt mellan vatten och saltväggarna. Gruvan antog den konisk-gotiska formen och förklarades redo för utvinning först när en tjänsteman från saltadministrationen, stående på en saltklump i gruvans mitt, inte längre kunde nå taket med klubban. Kostnaderna för öppnandet översteg 5 000 silverfloriner.

Förvandlingen: Från Industriell Gruva till Europeisk Kulturell Destination

Efter andra världskrigets slut gick Turda Saltgruva in i en period av nedgång och oväntade förvandlingar. Saltutvinningen upphörde definitivt år 1932, på grund av den primitiva tekniska utrustningen, låga avkastningen och konkurrensen från andra transylvanska saltgruvor (särskilt Ocna Mureș, som övertog rollen som samordnare av saltutvinningen efter 1840). Under kriget användes gruvan som luftskyddsrum för stadens befolkning, och mellan 1948 och 1992 användes de första 500 metrarna av Franz Josef-galleriet som ostlager – en ovanlig användning, men som bidrog till bevarandet av strukturerna.

Återöppnandet av Turda Saltgruva år 1992, i turistiskt och kurativt syfte, markerar början på en ny era. Det underjordiska mikroklimatet – med konstant temperatur på 10–12°C, luftfuktighet på 75–80% och optimal koncentration av natriumkloridaerosoler – är erkänt för sina gynnsamma effekter på luftvägssjukdomar. Speleoterapi (från grekiskans "speleos" – grotta) och haloterapi (från "halos" – salt) praktiseras här, och inskrivs i en europeisk tradition som går tillbaka till 1800-talet, då tyska och österrikiska läkare började officiellt erkänna saltluftens terapeutiska egenskaper. Liknande speleoterapicentra fungerar i Polen (Wieliczka, med det underjordiska sjukhuset vid Kopalnia Soli), i Tjeckien (Ostrava), i Tyskland (Berchtesgaden), i Ungern (Tapolca) och i Slovenien (Škocjanske jame), och bildar ett europeiskt nätverk av underjordiska behandlingsstationer.

Men Turda Saltgruvas verkliga renässans äger rum mellan 2008 och 2010, då omfattande moderniseringsarbeten på cirka 6 miljoner euro (5 888 000 euro) genomfördes med ekonomiskt stöd från Europeiska unionen genom programmet PHARE 2005 ESC. Projektet, lett av arkitekt Dumitru Iosif, med deltagande av arkitekterna Marius Danciu, Cornelia Danciu och Ioana-Olivia Danciu, förvandlar gruvan till ett turistkomplex i världsklass. Invigningen i januari 2010 markerar Turda Saltgruvas inträde i den internationella turistkretsen, och erkännandet dröjer inte: 2013 rankar Business Insider den bland "världens 25 dolda skatter som är värda resan", CNN utser den till världens vackraste underjordiska plats, och Michelins gröna guide tilldelar den två stjärnor – den enda saltgruvan i Rumänien med denna utmärkelse.

Moderniseringen 2010 var ett exempel på samtida design integrerad i ett historiskt monument. I Rudolf-gruvan installerades en ultramodern panoramahiss och ett 20 meter högt panoramahjul – troligen det enda fungerande panoramahjulet under jorden i världen – som erbjuder en 360-graders utsikt över den trapetsformade håligheten. En amfiteater med 80–180 platser (med uppvärmda säten) för konserter och föreställningar, sportplaner, bowling, minigolf, biljard, bordtennis och en lekplats för barn anordnades. I Terezia-gruvan utrustades den underjordiska sjön med en brygga och roddbåtar, vilket möjliggör för turister att ro på de övermättade saltvattnen i en unik miljö. Dessa anläggningar, även om de kontroversiella för vissa purister inom industriarvet, har förvandlat Turda Saltgruva till en europeisk modell för omvandling av industriarv till kulturell destination, liknande de strategier som tillämpats vid Zollverein i Tyskland (UNESCO-världsarv), vid Tate Modern i London eller vid industrimuseerna i Manchester och Birmingham.

År 2012 utsågs Turda Saltgruva till "Årets Turistprojekt" i Rumänien. År 2015 inskrivs gruvan på listan över historiska monument i Cluj län (kod LMI CJ-II-m-A-07801). Mellan 2012 och 2014 utfördes en förbindelsetunnel mellan Terezia-gruvan och Josef-gruvan, 50 meter lång, vilket möjliggjorde inkluderandet av Josef-gruvan i turistkretsen.

Legender, Personligheter och Vändpunkter

Turda Saltgruva är laddad med legender och berättelser som ger den en mytisk aura. En av de mest kända är legenden enligt vilken saltet endast utvanns av fria människor, inte av slavar eller dödsdömda – en sällsynthet i den europeiska gruvhistorien. Gruvarbetarna anställdes på ettårsperioder, med början den 7 januari (Boboteaza), och fick en årslön på 12 floriner, plus gemensamma gåvor vid de fyra stora högtiderna: en tunna vin, en oxe och 100 bröd. Denna arbetsorganisation påminner om medeltida skråsystem i hansastäderna eller i tyska gruvcentra.

"De Rikas Trappa" (även kallad "Kejsartrappan") är höljd i mysterium. Legenden säger att självaste kejsar Franz Joseph I ska ha gått ner för denna granträ trappa under ett besök i gruvan, och sedan dess har ingen gruvarbetare fått använda den, utan den var reserverad exklusivt för adeln och förnäma gäster. Trappan, den äldsta trästrukturen i gruvan, har en filigran utförande och fördelen att vara motståndskraftig i den salta miljön, granträet är nämligen ogenomträngligt för fukt.

Altaren huggen i saltväggen i Appellsalen (Registreringsrummet) utgör ett unikt andligt element. Gruvarbetarna, troende, högg ut i saltväggen ett altare där gruvans präst varje morgon höll gudstjänst så att alla arbetare skulle vara skyddade i djupen. Denna religiösa praktik under jorden påminner om kapellen huggna i salt i Wieliczka (Polen), där Sankta Kinga – ungersk prinsessa som blev helgon och gruvarbetarnas beskyddare – vördas, eller om den underjordiska kyrkan i Hallstatt.

En avgörande historisk händelse var upptäckten, år 1857, under grävningen av dragningsgalleriet för Ghizela-gruvan, av ett gammalt okänt gruvverk – troligen en schakt från den romerska perioden eller tidig medeltid. Denna upptäckt avslöjade kontinuiteten i saltutvinningen i Turda över två årtusenden, och band den romerska eran samman med den habsburgska.

Mineralogen och jesuiten Johann Fridvaldszkys personlighet, som 1767 beskrev gruvorna i Turda som "så berömda att de nästan inte har någon like i hela österlandet", illustrerar gruvans europeiska prestige redan på 1700-talet. Hans detaljerade beskrivning av gruvornas konstruktionssystem, av en större och äldre gruva stängd 1762 på grund av rasrisk (i dag sjö nr 2 Durgău), samt av utvinningsförfarandena med hästdriven hävstång, utgör ett dokument av ovärderligt värde för den europeiska teknikhistorien.

Industriarv och Samtida Europeiska Sammanhang

Turda Saltgruva är en del av European Route of Industrial Heritage (ERIH), ett initiativ som främjar Europas viktigaste industriarvsplatser, erkänt sedan 2019 som Europeiska rådets kulturväg. I detta nätverk befinner sig Turda Saltgruva vid sidan av platser som Wieliczka och Bochnia (Polen, UNESCO-världsarv), Hallstatt (Österrike, UNESCO-världsarv), Zeche Zollverein (Tyskland, UNESCO-världsarv), eller kolgruvorna i Belgien och Storbritannien.

Jämförelsen med andra stora europeiska saltgruvor är belysande. Om Wieliczka imponerar genom sina skulpturer i salt, underjordiska kapell och konstnärliga gallerier (och beskrivs som "ett konstverk" av besökare), och Hallstatt genom sin ålder (utvunnen sedan bronsåldern, med mumifierade gruvarbetare bevarade i salt), utmärker sig Turda Saltgruva genom de kolossala dimensionerna på kamrarna, genom den unika kombinationen av autentiskt industriarv och moderna turistfaciliteter, och genom det terapeutiska mikroklimatet. Det underjordiska panoramahjulet, sjön med båtar, amfiteatern och rekreationsområdet i Rudolf-gruvan har ingen motsvarighet i andra europeiska saltgruvor, vilket förvandlar besöket till en multisensorisk upplevelse.

Traditionen av speleoterapi vid Turda Saltgruva inskrivs i en bredare europeisk strömning. I Tyskland har behandlingsstationerna i Berchtesgaden och Bad Reichenhall utvecklat hälsoprogram baserade på saltaerosoler redan sedan 1800-talet. I Polen behandlar det underjordiska sjukhuset i Wieliczka årligen tusentals patienter med luftvägssjukdomar. I Tjeckien erbjuder centra i Ostrava och Kúpele Kyselka speleoterapikurer. I Ungern används Tapolca-grottan (Tavas-barlang) för behandling av bronkialastma. Turda Saltgruva, med sin station i Ghizela-gruvan och sin luft av högsta renhet (med endast 4–10 mikrobkroppar per kubikmeter i vissa områden), ansluter sig till denna europeiska krets av medicinsk turism och wellness, och drar nytta av Världshälsoorganisationens erkännande av haloterapins effektivitet.

Praktisk Besöksguide och Dagens Turistupplevelse

Att besöka Turda Saltgruva 2026 erbjuder en komplett upplevelse, som förenar historisk upptäckt, avkoppling och äventyr. Saltgruvan är öppen dagligen, måndag till söndag, mellan 09:00 och 18:00 (sista inträde 17:00), och är besöksbar året runt, oavsett årstid. Den underjordiska temperaturen förblir konstant mellan 10 och 12 grader Celsius, och luftfuktigheten är 75–80%, vilket gör varma kläder och bekväma skor oumbärliga, även mitt i sommaren.

Tillträdet sker genom två ingångar: den moderna huvudingången, från turistcentret Salina-Durgău (Aleea Durgău nr. 7, GPS: 46.588833°N, 23.787632°E), och den gamla ingången genom Franz Josef-galleriet (strada Salinelor nr. 54B, stadsdelen Turda Nouă, GPS: 46.583742°N, 23.776267°E), denna senare även tillgänglig för personer med neuromotoriska funktionsnedsättningar. Från Turda stadskärna försörjer busslinje 17 förbindelsen med saltgruvan, om än med låg frekvens; man kan också gå till fots (cirka 30 minuter) eller ta taxi. Saltgruvan ligger cirka 30 kilometer från Cluj-Napoca och kan lätt inkluderas i en dagsutflykt från universitetsstaden, tillsammans med Turda-ravinen eller Clujs historiska centrum.

Inträdesavgifterna för 2026 är: vuxna 60 RON på vardagar och 70–90 RON på helger (beroende på period), och för pensionärer, barn, elever och studenter 35–40 RON på vardagar och 40–59 RON på helger. Barn under 3 år får gratis inträde. Organiserade grupper om minst 20 personer får gratis guide, med förhandsbokning. Biljetterna kan köpas online via den officiella plattformen salinaturda.eu, vilket möjliggör att undvika köer, särskilt under sommarsäsongen och under helgerna.

Besöksrutten börjar med Franz Josef-galleriet, en 850 meter lång tunnel grävd i hästskoform, som ger ett första intryck av gruvverkens massivitet. Längs galleriet markerade stenplattor ("pegs") vid var tionde famn (fathoms) mätte galleriernas längd. Passagen genom galleriet avslöjar det fina alveolära karstet och saltefflorescenerna som klär väggarna. Vid galleriets ände når besökarna Josef-gruvan ("Ekorummet"), där de kan testa akustiken i kammaren från balkongerna huggna i salt. Därefter följer Hävstångssalen, som hyser utvinningsmaskinen från 1881, unik i Europa, och Registreringssalen (Appellsalen) med Saltaltaret och De Rikas Trappa.

Nedstigningen till Rudolf-gruvan sker antingen med panoramahissen eller på de 172 trappstegen (13 "våningar" markerade med utvinningsåren). Vid gruvans botten, på 120 meters djup, utspelar sig den underjordiska nöjesvärlden: det 20 meter höga panoramahjulet (tur på 8 minuter, tilläggsavgift), amfiteatern, sportplanerna, bowling, minigolf, biljard och bordtennis. Alla dessa aktiviteter betalas separat och endast kontant (det finns ingen bankomat under jorden). Den sista etappen på rutten är Terezia-gruvan, med sin underjordiska sjö, saltkaskaden, stalaktiterna och den centrala ön. Här kan roddbåtar (maximalt 3 personer per båt) hyras för en tur på de övermättade vattnen, i en nästan mystisk tystnad, bruten endast av ekot från årorna.

För dem som är intresserade av den terapeutiska komponenten erbjuder Stationen i Ghizela-gruvan speleoterapisessioner, rekommenderade för kroniska luftvägssjukdomar: bronkialastma, kronisk bronkit, allergisk rinosinuit, hypertrofisk rinit. Kuren genomförs företrädesvis mellan 9:00–14:00, under en period av 14–18 dagar (7–10 dagar för barn), med vistelse på Ghizela-stationen. Personer med hjärtsjukdomar går endast in med läkarrekommendation, och barn under 3 år behöver läkarintyg.

Framtiden: Utbyggnaden av Josef-gruvan och UNESCO-projektet

Turda Saltgruva står på tröskeln till en ny utvecklingsera. I oktober 2026 presenterade de lokala myndigheterna officiellt ett ambitiöst utbyggnadsprojekt, finansierat av europeiska medel genom programmet Regional Nord-Vest 2021–2027, till ett värde av 126,72 miljoner lei (cirka 25–27 miljoner euro). Finansieringsavtalet undertecknades den 26 maj 2025, och implementeringsperioden är 56 månader, med beräknat färdigställande i slutet av 2029.

Projektet, med titeln "Turistisk utveckling av Turda Saltgruva genom anläggning av Josef-gruvan och modernisering av behandlingsbasen", förutser införandet av Josef-gruvan ("Ekorummet") i turistkretsen på en yta av cirka 10 000 kvadratmeter. En förbindelsetunnel mellan Josef-gruvan och Terezia-gruvan, fyra panoramahissar, hängande gångbroar, en underjordisk biograf, sportplaner och en moderniserad balneologisk behandlingsbas på internationella standarder kommer att byggas. Josef-gruvan, med sin klockform, 67 meters diameter och 115 meters djup, kommer således att bli en "underjordisk stad" tillägnad avkoppling, sport och hälsa. Investeringen beräknas öka antalet besökare med minst 20% under det första året efter implementeringen och kommer att fördubbla gruvans mottagningskapacitet.

Turda stads borgmästare, Cristian Matei, har meddelat avsikten att lämna in alla nödvändiga studier för att Turda Saltgruva ska ingå i UNESCO:s världsarv, en status den förtjänar genom sin unikhet, genom det industriarvets universella värde den representerar och genom sitt bidrag till Europas kulturella minne. Denna ambition placerar Turda Saltgruva i raden av Europas stora industriarvsplatser, vid sidan av Wieliczka (Polen), Hallstatt (Österrike), Zollverein (Tyskland) eller Blaenavon (Wales), alla inkluderade i UNESCO:s världsarvslista.

Slutsats: Ett Levande Europeiskt Arv

Turda Saltgruva är mycket mer än en före detta saltgruva förvandlad till en underjordisk nöjespark. Det är ett levande monument över den europeiska historien, där 13,5 miljoner år gamla geologiska lager möter civilisationens historiska lager: från Legio V Macedonicas romerska ingenjörskonst, genom habsburgarnas dynastiska ambitioner och den österrikiska industriella revolutionen, till den samtida turisminnovationen finansierad av Europeiska unionen. Varje kammare, varje galleri, varje bevarad maskin på sin plats talar om ett Europa av handel, teknik och kultur, ett Europa där saltet – "det vita guldet" – formade ekonomier, finansierade krig och imperier, och skapade band mellan folk.

För den kultiverade europeiska resenären erbjuder ett besök vid Turda Saltgruva en djup upplevelse: nedstigningen till 120 meter under jorden, in i ett rum där det konstgjorda ljuset avslöjar 90 meter höga saltkatedraler, båtturen på en salt sjö i en klockformad kammare, uppstigningen på panoramahjulet för att se gruvverkens storhet uppifrån, och andningen av den terapeutiska luften som botat generationer av gruvarbetare och turister. Det är en upplevelse som placerar Rumänien och Transsylvanien i Europas hjärta, och visar att detta hörns kulturarv är en integrerad del av kontinentens gemensamma minne. Turda Saltgruva är inte bara världens vackraste underjordiska plats – det är en levande lektion i europeisk historia, uthuggen i salt, öppen mot framtiden.